Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden. Har inte orkat helt enkelt.
Vi har nu kämpat med Zingo i över ett års tid med olika behandlingar men har sakteliga börjat inse att vi sannolikt inte kommer till någon lösning med hans tarsalfistlar / pyodermi som är genetiska sjukdomar som förs över från mamman eller pappan. Sådana hundar ska man definitivt inte avla på. Vi vet att pappan Fanto vom Bekin fick tas bort efter en tids sjukdom och man undrar ju så här i efterhand om det var samma åkomma (?). Hur som helst har vi aldrig fått något riktigt svar från vår uppfödare vad det var för sjukdom, men just nu känns det som skit samma.
Vår kära Zingo eller Glyxenborgs Atlas som han heter egentligen har verkligen varit en sann följeslagare under snart 4.5 år och det känns verkligen tungt i hjärtan att sitta här och blogga om det när han ligger här bredvid och tittar upp på mig med sina underbara ögon. Jag vet att man som hundägare måste fatta även sådana här beslut men just nu vill jag inte tänka på det. Alla minnen, alla sköna fighter, skogsturer....
....jaja, vad ska man säga, vi har verkligen försökt allt nu och veterinärerna (vi har frågat flera) säger att nu finns inte mer att göra än att antingen fortsätta medicinering livet ut med risk för att han stundtals har ont eller låta honom somna in. Någon skulle säkert säga helt normalt att valet är enkelt, men i stunden är det svårt att ens tänka tanken.
Relaterade länkar:
Besök på djursjukhuset
Alla inlägg om Zingo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar